Varför bokförs inte utsläpp som pengar?
Bankirerna i Florens löste på 1200-talet ett problem som klimatberäkningen fortfarande har: två parter som räknar var för sig, utan att den enes rad pekar på den andres. Vad dubbel bokföring gjorde, hur mycket av det som företag räknar på sina inköp som är uppskattat, hur redovisningsforskare och andra försöker föra över principerna till utsläpp och hur standardförslaget MASSIV+ försöker lösa det som identifierats som svårt, och hindren för att bokföra utsläpp som vi gör med pengar.
Två köpmän i Florens
Compagno Soldi räknar mynten på bordet en tredje gång. Det är hösten 1211 i Florens, och framför honom ligger sex sorters mynt, präglade i Pisa, i Lucca och i städer han inte känner igen. Han har en liten verkstad där ull kardas, spinns och vävs till tyg. Hans efternamn betyder pengar, men just pengar har han ont om. Ullen köper han av Baldovillano di Sotto, en handlare med lager några gator bort, och han betalar när tyget är sålt. Just nu är han skyldig Baldovillano två soldi och sex denari, och han vill betala i tid. Utan ull står vävstolen stilla.
Men det räcker inte att räkna upp mynten. Det är ont om mynt i staden, och de som finns är av många slag med osäkert värde. Baldovillano vill att en växlare väger och prövar dem först. Sedlar finns inte.
Som alla andra gör Compagno därför det mesta på kredit eller vara mot vara. En skuld kräver inga mynt i dag. Den skrivs i lire, soldi och denari och betalas senare, med mynt, med varor eller genom att kvittas mot en annan skuld. Lira är inte ens ett mynt, bara ett sätt att räkna: en lira är tjugo soldi, en soldo tolv denari. Det är räkningen alla litar på, inte mynten i handen. Så löper skulderna genom staden: Compagnos kunder är skyldiga honom, han är skyldig Baldovillano, och Baldovillano är skyldig sina leverantörer.
Men en skuld är svår att bevisa. Compagno skriver ner affären i sina egna anteckningar, med egna ord. Baldovillano skriver den i sina, och Compagno vet inte vad som står där. Blir de oense finns det inte mycket att gå på. Compagno kan ge Baldovillano en lapp där han erkänner skulden, och de lappar han själv fått sparar han i en ask under vävstolen. Men en sådan lapp är lätt att bestrida. Vill de vara säkra får de gå till en notarie och låta honom skriva ner affären, och det gör man inte för varje litet köp.
När Compagnos kunder betalar honom får han mynt av alla slag. Dem måste han bära till Baldovillano, med risk att förlora dem på vägen, och Baldovillano vill låta väga och kanske växla dem igen innan han betalar sina egna leverantörer. Varje led har sin egen bok och sin egen bild av vad som är betalt.
På avstånd är det ännu svårare. En del av det Compagno behöver köps genom ett ombud på mässorna i Champagne, en lång resa norrut över Alperna. Han litar på ombudet, men han är inte där och ser inte vad det köper eller vad det kostar. Det får han veta först när ombudet skriver hem efter mässan och redovisar vad det köpt och betalat, och brevet är veckor på vägen. Under tiden räknar Compagno med vad sådant brukar kosta.
Så Compagno gör som allt fler köpmän i staden och öppnar ett konto hos en bankir. Bankirerna sitter vid sina bord nere vid torget, i skuggan av träden mellan Mercato Vecchio och Mercato Nuovo, och det passar bra, för Baldovillano har redan ett konto hos samma bankir. Nu behöver inga mynt bäras, vägas eller växlas. Baldovillano ber bankiren föra över beloppet, och bankiren skriver två rader: på Compagnos sida att han skulle ge två soldi och sex denari, på Baldovillanos att Compagno har gett dem. Baldovillano kan sedan betala nästa person på samma sätt, utan att någon rör ett mynt.
Affären finns nu på ett ställe, i en bok som båda litar på. Compagno är nöjd. Men boken är tjock, och varje kund har sina egna sidor. På Compagnos sida står att han har gett två soldi och sex denari till Baldovillano. Vill han se att samma belopp verkligen står hos Baldovillano får han bläddra fram till Baldovillanos sidor och leta bland raderna där. Ingenting på hans egen sida säger var den andra raden finns, så att han vet att betalningen verkligen kom fram.
När Baldovillano sedan betalar vidare, och den som får pengarna betalar vidare i sin tur, blir det en kedja av rader på olika sidor i boken. Ingen av raderna pekar på nästa. Den som vill följa pengarna får leta sig fram, rad för rad. I praktiken gör ingen det. Det är alldeles för omständligt.
Att Compagno ändå vågar lita på boken beror på något han har sett med egna ögon. En förmiddag när han står i kön vid bordet kommer två män gående från skråets hus. Bankiren lägger ifrån sig pennan och räcker fram boken utan ett ord. Männen bläddrar, pekar på en rad, frågar, bläddrar igen. Ingen i kön säger något. Det är Arte del Cambio, bankirernas eget skrå, och det kommer utan förvarning.
Det var köpmännen i staden som för några år sedan tvingade fram skrået, för att kunna lita på dem de lämnade sina pengar hos. Compagno var ingen av de stora som förde ordet, men han var en av de många i ullhandeln som genom sitt eget skrå krävde ordning på bankerna. Skrået sköts av bankirerna själva, inte av köpmännen. De skriver reglerna för hur en bank ska skötas, och de granskar varandra. Ingen får driva bank i Florens utan att vara medlem, så den som blir utesluten är färdig som bankir. Skrået bestämmer hur böckerna ska föras, med en särskild kassabok och romerska siffror, som skrået ansåg svårare att förfalska än de nya arabiska. Böckerna ska vara tydliga, stämma och vara fria från fusk, och borden står bara några hundra meter från skråets hus, så ingen bankir hinner rätta till något före ett besök. Den vars böcker inte håller måttet riskerar böter eller uteslutning.
En dag ser Compagno att bankiren skriver något mer vid hans rad: ett tal, efter Baldovillanos namn. Han frågar vad det är. "Sidan där hans rad står", säger bankiren, "så att skrået slipper leta." Det var hela lösningen. Vid varje rad skrev bankirerna nu ut var motraden stod, och granskaren kunde följa varje betalning från det ena kontot till det andra och se att de stämde. Det är kärnan i det som kom att kallas dubbel bokföring. I gengäld godtogs bankernas böcker som bevis när köpmän tvistade, på samma sätt som en notaries handling. För Compagno betydde det att raden i bankens bok räckte. Blir han och Baldovillano oense är det dit de går, inte till notarien, och det bankiren skrivit gäller. Asken under vävstolen står kvar, men lapparna i den har blivit minnen. Det han behöver veta om sina affärer står nu i en bok som någon annan granskar, och som pekar rätt, rad för rad.
Berättelsen är till stor del påhittad. Compagno Soldi och Baldovillano di Sotto fanns, men om dem vet vi bara det som står på en rad i en bankbok från 1211: att två soldi och sex denari fördes från den enes konto till den andres, på Baldovillanos begäran. De bevarade bladen finns i dag på biblioteket Laurenziana i Florens. Bankirerna var florentinare, men boken fördes troligen i Bologna. Verkstaden, ullen, lagret, ombudet, asken med lappar, Compagnos del i skråets tillkomst, att scenen utspelar sig i Florens och att han själv fick se hänvisningen införas har vi hittat på. När under 1200-talet den kom till vet ingen. Förhållandena runt honom bygger på redovisningshistorikern Alan Sangsters genomgång av hur dubbel bokföring troligen uppstod hos bankirerna i Florens: bristen på pålitliga mynt, handeln på kredit och genom ombud på avstånd, skulder som var svåra att bevisa, betalningar mellan konton och ett skrå som föreskrev hur böckerna skulle föras och granskade dem utan förvarning (Sangster 2016).
Där klimatberäkningen står i dag
Det är åttahundra år sedan. Ändå känner den som arbetar med klimatberäkning igen Compagnos läge före bankiren, nästan punkt för punkt.
Först några ord, för den som inte räknar utsläpp till vardags. De flesta företag räknar efter GHG-protokollet, en frivillig standard för hur ett företag redovisar sina utsläpp, framtagen av de internationella organisationerna WRI och WBCSD. Den är grunden i de regler som nu kräver klimatredovisning: EU hållbarhetsdirektiv CSRD, den internationella redovisningsstandarden IFRS S2, som allt fler länder inför, och Kaliforniens lag om klimatredovisning. Protokollet delar upp ett företags utsläpp i tre delar. Scope 1 är det företaget självt släpper ut, till exempel när det eldar i egna pannor eller kör egna fordon. Scope 2 är utsläppen från den el och värme det köper. Scope 3 är resten av kedjan, framför allt det som släpptes ut när det företaget köper in tillverkades. Ofta är Scope 3 den största delen, och den svåraste, eftersom utsläppen har skett hos någon annan. För att räkna fram den används emissionsfaktorer: tal som omvandlar något företaget vet, som antal kronor, kilo eller kilowattimmar, till utsläpp. En faktor kan till exempel ange hur många kilo koldioxid en krona köpt transport brukar motsvara. Den som vill ha mer exakta tal kan använda en EPD, en miljövarudeklaration, där en tillverkare redovisar en produkts miljöpåverkan, bland annat utsläppen, räknad per produkt och granskad av en utomstående.
Uppmätta värden är få. I stället för mynt av många slag finns emissionsfaktorer ur många databaser, med olika värden för samma inköp, och någon med erfarenhet får bedöma vilken som gäller, som växlaren vid bordet. Utsläppen löper, som skulderna, mellan många företag samtidigt. Leverantören redovisar sina utsläpp och kunden räknar fram sin andel, och ingen av dem ser den andres beräkning. Det som väger tyngst är det som granskats av en utomstående: en EPD för en produkt, eller klimatredovisningen i en årsredovisning för ett företag och ett år. De är notariens handlingar, en för varje produkt och en för varje bolag. Men de är skrivna med var sina antaganden, så två EPD går sällan att jämföra med varandra, och inte två årsredovisningar heller. Och ingen av dem säger vad just den här kunden fick av just den här leverantören. När utsläppen går vidare till nästa led räknas de ofta om, och det som var känt i ett led blir ett snitt i nästa.
Den som vill veta vad leverantören faktiskt har släppt ut får dessutom, som Compagno med sitt ombud, räkna med vad det brukar vara. Modellerna för det är mer eller mindre avancerade, men alla uppskattar något som leverantören själv skulle kunna veta.
Även försöken till lösning har motsvarigheter. GHG-protokollet fyller skråets roll när det gäller reglerna: det standardiserar hur beräkningarna ska göras, men varje företag räknar fortfarande i sin egen bok. De flesta plattformar för klimatberäkning ger gemensamt metodstöd snarare än en gemensam bok. Där produktavtryck, alltså utsläppen räknade per produkt, faktiskt delas mellan företag, som i fordonsindustrins datasamarbete Catena-X, liknar det bankirens bok från 1211. Kunden hämtar siffran direkt från leverantören, och reglerna för hur den räknas och skickas är gemensamma. Siffran pekar ut vem den kommer från och vilken produkt den gäller, men inte var motraden står. Inget binder ihop det leverantören lämnar till olika kunder med dess egna utsläpp, och regelboken säger själv att den inte garanterar att avtrycken stämmer med företagens redovisning av Scope 3 (Catena-X 2025, s. 14). Avtrycken kan också granskas av en utomstående, som stickprovar mätare, fakturor och beräkningen för en produkt (Catena-X och TfS 2025, s. 33). Men granskaren prövar ett avtryck i taget. Det finns ingen motpost att följa ett ton till.
Klimatberäkningen har alltså reglerna och granskaren, och på sina håll gemensamma vägar för att skicka siffrorna. Det som saknas är att varje rad visar var motraden står.
Om bokföringen fungerade som klimatberäkning
Hur mycket som uppskattas syns tydligast om jämförelsen vänds. GHG-protokollet, den standard de flesta företag räknar efter, anger fyra sätt att beräkna utsläppen från inköp, från det grövsta till det mest specifika. Tänk dig att pengar bokfördes på samma sätt (tabell 1).
| GHG-protokollets metod | Vad som används | Om pengar bokfördes så |
|---|---|---|
| Utgiftsbaserad | Belopp gånger ett branschsnitt per krona | Köparen bokför leverantörens vinst som beloppet gånger branschens snittmarginal, utan att läsa fakturan |
| Genomsnittsdata | Mängd gånger ett branschsnitt per kilo | Köparen bokför inköpet som antal kilo gånger ett branschpris, oavsett vad fakturan säger |
| Hybrid | Leverantörens egna utsläpp (Scope 1 och 2), resten av kedjan med snitt | Leverantören fakturerar sitt eget arbete, men allt den själv köpt in prissätts med branschpriser |
| Leverantörsspecifik | Leverantörens EPD eller produktavtryck | Leverantören skickar en kalkyl över vad produkten brukar kosta att tillverka, gjord för några år sedan och med egna antaganden om sina inköp |
GHG-protokollets fyra metoder för utsläpp från inköp, och vad var och en skulle motsvara om pengar bokfördes på samma sätt.
Även den mest specifika metoden, med leverantörens EPD eller produktavtryck, liknar alltså en kalkyl mer än en faktura. Den är modellerad för en produkt vid en tidpunkt, och två leverantörers kalkyler bygger på olika antaganden.
Jämförelsen är lite orättvis. Leverantörernas egna siffror finns sällan, och Scope 3 är byggt för att varje företag ska se sin påverkan i hela kedjan, också där det inte äger utsläppen. GHG-protokollet konstaterar själv att samma utsläpp därför hamnar hos flera företag (Scope 3 Standard, avsnitt 9.6). Men tankeexperimentet visar vad redovisningen av utsläpp saknar.
Det märks tydligast när något förändras. När en leverantör minskar sina utsläpp syns det sällan hos kunden. Räknar kunden med ett branschsnitt per krona syns det inte alls. Räknar den med en EPD syns det först när EPD görs om, och då är det svårt att se om det var utsläppen eller antagandena som ändrades. Vi har beskrivit faktorerna och hur de väljs för sig, i genomgången om emissionsfaktorer. Frågan här är en annan: hur skulle en verklig minskning kunna synas? Resten av artikeln handlar om det: först vilka principer bokföringen vilar på och hur andra har försökt föra över dem till utsläpp, sedan ett tredje förslag.
Från bokföringens principer till utsläpp
Det bankirerna i Florens kom fram till har sedan dess blivit några få principer. Varje affär bokförs hos båda parter, och motparten är namngiven. Debet och kredit stämmer i varje post, och därför stämmer summorna utan att någon behöver se hela ekonomin. Uppskattningar redovisas för sig. Och eftersom alla följer samma regler går två bokslut att jämföra.
Att föra över de principerna till utsläpp är ingen ny tanke, och de senaste åren har den fått form i redovisningsforskningen, med samma kritik av dagens sätt att räkna som utgångspunkt. Kaplan och Ramanna har sedan 2021 utvecklat det som först kallades E-liability och i dag E-ledgers, där varje produkt bär med sig sina utsläpp, från råvaran fram till fabriksgrinden, och för dem vidare vid varje köp, med poster som hänger ihop mellan säljarens och köparens böcker (Kaplan och Ramanna 2025). Reichelstein bygger en balansräkning och en resultaträkning för koldioxid efter förebild av hur lager och anläggningar redovisas (Reichelstein 2024). Båda vänder sig mot att dagens siffror bygger på branschsnitt i stället för på leverantörernas faktiska utsläpp, och båda låter varje företag föra sina egna utsläpp vidare till kunden. Reichelstein drar slutsatsen rakt ut: en minskning hos företaget och dess leverantörer syns oftast inte i det redovisade avtrycket (s. 2130). Båda börjar med branschsnitt för det leverantörerna ännu inte rapporterat och räknar med att de ersätts led för led.
De skiljer sig i vad som räknas, och det är där svårigheterna sitter.
E-ledgers räknar per produkt. Varje företag måste fördela sina egna och sina inköpta utsläpp på det det säljer, och eftersom olika kunder köper olika produkter måste den fördelningen vara rätt. Kaplan och Ramanna kräver att den granskas av en revisor, lika noggrant som ett bokslut, i varje led, för om den är fel blir också talet som går vidare till kunden fel. De påpekar att i den finansiella redovisningen räcker det att kostnader fördelas på produkter med enkla regler, eftersom revisorn bara ser till att helheten stämmer, men att det inte räcker för utsläpp (s. 8). Talet gäller dessutom inte produkten i allmänhet, utan varje tillverkad omgång av den, eftersom utsläppen skiljer sig från gång till gång. I pilotprojekten uppstod svårigheter just där, med de närmaste leverantörerna "unable or unwilling to provide dynamic, batch-level data for the products they supply" (Kaplan och Ramanna 2025, s. 25).
Reichelstein går runt problemet. Hans huvudmått är företagets samlade utsläpp i det som sålts under året, och den summan blir i stort sett densamma hur företaget än fördelar utsläppen mellan sina produkter, så länge lagret varken växer eller krymper (s. 2138). Det räcker för att bedöma företaget. Men en kund köper inte hela företaget, utan en produkt, och talet för just den produkten beror helt på hur fördelningen gjordes. Reichelstein konstaterar själv att valet av fördelningsregel, eller nyckel, "will leave companies with discretion in burdening individual products at the expense of others" (Reichelstein 2024, s. 2138). Detta är en känd utmaning och han ger ett exempel i artikeln där branschernas regelverk inte är eniga: för slaggen från ståltillverkning, som används i cement, förordar stålindustrins organisation fördelning efter vikt och cementindustrins efter värde (s. 2148).
Båda förslagen stöter alltså på samma svårighet: ett företags utsläpp ska delas upp på de produkter företaget säljer, och den uppdelningen går att göra på många sätt. Kaplan och Ramanna hanterar det genom att kräva att uppdelningen granskas, i varje företag, för varje omgång. Reichelstein hanterar det genom att göra summan för hela företaget till huvudmått, eftersom den knappt påverkas av uppdelningen. Men talet per produkt, det kunden får, påverkas fortfarande. Ingen av dem frågar om uppdelningen måste göras just per produkt. Det är just den frågan som MASSIV+ tar fasta på, ett utkast till en öppen standard som utvecklas med stöd från Vinnova inom programmet Avancerad digitalisering (docs.massivplus.org).
Dela upp på kunder i stället för på produkter
Grundtanken är att ett företags egna utsläpp är dess kunders inköpta utsläpp. Företaget mäter vad det själv släpper ut, lägger till det leverantörerna har fört över, och för allt vidare till sina kunder, i proportion till hur mycket var och en har köpt under perioden. Uppdelningen görs alltså på kunderna, inte på produkterna, och den bygger på sådant företaget redan vet ur sin bok: vem det har sålt till och hur mycket. Ett tal per vara uppstår först i sista ledet, hos den som säljer till en konsument, eftersom konsumenten inte har någon kund att föra något vidare till. Den som räknar på det sättet kallas i standarden för en nod.
I utkastet från november 2026 motsvarar fyra regler bokföringens principer. Den gällande lydelsen står i specifikationen.
- Utsläppen bevaras i varje nod. Det noden fördelar på kunderna summerar till det den har. Det motsvarar att debet och kredit stämmer.
- Faktiskt eller okänt. Det en leverantör själv har rapporterat är faktiskt. Resten är okänt, även om kunden uppskattar det. Det motsvarar att uppskattningar redovisas för sig.
- Ersättning. När en leverantör börjar rapportera ersätter dess siffra uppskattningen, och kunden ser det nästa period.
- Faktisk andel. Varje nod visar hur stor del av dess utsläpp som vilar på rapporterade siffror.
Tänk dig att Baldovillano i vår inledande berättelse räknade så. Han skulle ge Compagno ett tal för allt Compagno köpt av honom under perioden, inte ett tal per säck ull. Compagno gör sedan likadant mot sina kunder.
Baldovillano slipper alltså sätta ett tal på varje säck. Det är en lättnad av två skäl. För att dela per kund behöver han bara sin egen bok, som han ändå måste föra för att kunna ta betalt: vem som köpt och hur mycket. För att dela per säck skulle han behöva veta vilken säck som kom från vilken gård, gick i vilken tvätt och åkte med vilken kärra. Sådant för ingen bok över, och om all ull tvättas tillsammans finns det inte ens att veta. Dessutom görs delningen per kund en gång per period, som en andel av en summa, medan ett tal per säck måste räknas fram och kunna granskas för varje leverans.
Compagno får alltså ett tal per period från Baldovillano, inte ett per säck. Det räcker för det han kan göra något åt. Han kan jämföra Baldovillano med en annan ullhandlare och välja den som släpper ut minst. Han kan be Baldovillano göra något åt sina utsläpp och se nästa period om det gav något. Och han vet vem som svarar för vad: Baldovillano för sitt tal, Compagno för sitt.
Två saker i beskrivningen förtjänar en förklaring.
Den första är varför egna och inköpta utsläpp hänger ihop. Det som är ett företags Scope 3 har alltid släppts ut hos någon annan: hos leverantören, hos leverantörens leverantör och så vidare bakåt till råvaran. Där räknades det som deras Scope 1 och 2. Ett företags Scope 1 och 2 blir alltså dess kunders Scope 3. MASSIV+ låter utsläppen gå samma väg som affärerna, från leverantör till kund. Varje nod rapporterar sitt Scope 1 och 2 som i GHG-protokollet, och det den tar emot är dess Scope 3, så talen passar rakt in i en vanlig klimatredovisning. Det som förs vidare slås däremot ihop. Kunden ser hur mycket som är faktiskt och hur mycket som är okänt, men inte vad som var leverantörens bränsle, el eller inköp.
Den andra är noden. Ordet är nytt och valt med avsikt: en nod behöver inte vara ett helt företag, som i GHG-protokollet, utan kan vara en fabrik, en avdelning eller en verksamhetsgren, så länge den kan säga vad den själv släpper ut, vad den köper och vem den säljer till. Ett företag kan alltså dela upp sig i flera noder där det behövs, till exempel när en del av verksamheten har helt andra utsläpp än resten, och räkna som en nod där det räcker. Alla noder använder samma emissionsfaktorer för sina egna utsläpp, och var och en anger om den fördelar efter vikt eller efter värde.
Förslaget hamnar därmed mellan de två vanligaste sätten att räkna. GHG-protokollet räknar per organisation, men varje företag på sitt eget sätt, så två redovisningar är svåra att jämföra. EPD räknar per produkt och bygger på antaganden om var beräkningen ska ta slut och om genomsnitt. MASSIV+ räknar per organisation, i mindre delar och efter samma regler för alla. Av GHG-protokollets fyra metoder för inköp (tabell 1) ligger hybridmetoden närmast, eftersom den räknar med leverantörens egna utsläpp. Men där hybridmetoden fyller i resten av kedjan med snitt och räknar med det, lämnar MASSIV+ det som ingen leverantör rapporterat som okänt och visar hur stor andel det är. Och det gäller i varje led, så att det okända krymper allt eftersom leverantörernas leverantörer börjar rapportera. Tanken är att siffrorna då går att jämföra, som två bokslut.
Hinder för att bokföra utsläpp som vi gör med pengar
MASSIV+ lånar formen från den ekonomiska bokföringen: en regel för varje affär, bokförd hos båda parter. Att det ändå inte redan görs har fyra hinder. Ett är en tradition, och det förklarar varför det dröjt. Tre andra är sådant där utsläpp faktiskt är något annat än pengar, och de gäller också MASSIV+.
-
Traditionen. Klimatberäkningen ärvde sitt sätt att tänka från livscykelanalysen, metoden för att räkna en produkts miljöpåverkan från råvara till avfall. Den utvecklades för att jämföra sätt att fylla en funktion: hur mycket miljön belastas av en liter mjölk på bordet, eller av att flytta ett ton gods hundra mil. Den räknar per funktion, och alla material och alla led som bidrar till funktionen räknas in, oavsett vem som ägde dem eller vem som sålde till vem. När företagen på 2000-talet började räkna sina egna utsläpp lånade de livscykelanalysens databaser, faktorer och framför allt dess fråga: vad har den här produkten orsakat? Bokföringen har aldrig frågat vad ett mynt orsakat. Den frågar vem som gav det till vem. De två frågorna ger olika böcker, och den som är van vid den ena ser inte den andra som ett alternativ. Att byta fråga är det största steget, och det är det steget MASSIV+ föreslår.
-
Beloppet avtalas, fördelningen bestäms av en part. När Compagno betalar Baldovillano är beloppet uppgjort mellan dem. Det finns inget att fördela. Baldovillanos utsläpp hör däremot inte till någon viss säck, och hur mycket av dem som ska falla på Compagno avgör Baldovillano själv, efter den nyckel han valt. Compagno har inte varit med om det valet, och en annan nyckel hade gett honom ett annat tal. Summan är densamma hur Baldovillano än delar, men vad varje kund får är det inte. Standarden kräver att samma nyckel tillämpas på alla kunder under perioden, så att ingen kan gynnas på en annans bekostnad, något bokföringen aldrig behövt bry sig om.
-
Båda parter vill ha ett lågt tal. I pengar har de motsatta intressen. Baldovillano vill ha mer betalt, Compagno vill betala mindre, och var och en läser den andres rad med den blicken. I utsläpp vill båda ha ett lågt tal, och det syns redan i dag. En leverantör med en grön och en vanlig produktlinje kan låta varje kund tro att just den fick den gröna, och ingen kund har skäl att fråga. Den första regeln ovan, att utsläppen bevaras i varje nod, är tänkt att stänga den vägen. Baldovillano kan inte dela ut mer av något än han har, och Compagno vet vad han köpt och kan se om hans andel stämmer. Men summan som delas, Baldovillanos egna utsläpp, vill både han och alla hans kunder ha så låg som möjligt, och den granskar ingen i kedjan. Standardens text säger ännu inget om vem som ska granska det i stället. Texterna kring den föreslår att små företag intygar själva och stora granskas av en utomstående, men just där ingen motpart räknar om bär ett eget intyg mindre än i pengar.
-
Deltagandet är frivilligt. Alla som gör affärer för bok, och den som inte fakturerar får inte betalt. Ingen är skyldig att skicka sitt utsläppstal till kunden. Ett led som inte räknar bryter kedjan, och allt bakåt i kedjan från det blir okänt för alla som kommer efter. Standarden hanterar det genom att visa hur stor andel som är okänd, i stället för att fylla i med snitt, men den kan inte tvinga någon att delta. Bokföringen har haft lagen på sin sida sedan skråets tid, och den gäller alla som gör affärer. Klimatredovisningen har fått lag på sin sida först de senaste åren, och den gäller bara de största företagen, ser olika ut i olika delar av världen och kräver en rapport om det egna företaget, inte en rad till kunden. De flesta av Baldovillanos motsvarigheter i dag omfattas inte alls.
Det återstår också att pröva i stor skala. Ett enskilt företag kan börja med att räkna sina egna utsläpp efter standarden, men effekten i en hel kedja kräver att flera led deltar.
Hindren går att flytta. Att en ny ordning för hur företag räknar mellan sig kan spridas fort finns det ett exempel på. Momsen bygger på samma tanke som den här texten: säljarens utgående moms är köparens ingående, posterna hänger ihop, och kedjan slutar hos konsumenten, som inte kan dra av den. Sverige införde moms 1969, och i dag har fler än 170 länder den (OECD, Consumption Tax Trends). Det tog några decennier, inte åttahundra år. Men momsen hade lagar och skattemyndigheter bakom sig från början. Bankirerna i Florens hade bara ett skrå och varandras granskning.
Om författaren
Jag arbetar på Icons Of, som är en av parterna i MASSIV+ och ansvarar för projektets teknik och just nu för standardens utveckling. Det som står här är min syn, inte projektets. Avsnittet om MASSIV+ är alltså skrivet av någon som har del i förslaget, inte av en utomstående som bedömt det.
Källor
- MASSIV+. Introduktion, teknisk specifikation och fördjupningen Bokföringsanalogin. Utkast, 2026. docs.massivplus.org
- MASSIV+. Projektets webbplats. massivplus.org
- GHG Protocol. Corporate Value Chain (Scope 3) Accounting and Reporting Standard, 2011. Avsnitt 9.6. ghgprotocol.org
- Sangster, A. The Genesis of Double Entry Bookkeeping. The Accounting Review 91(1), 2016, s. 299-315. doi.org
- Catena-X. Catena-X Product Carbon Footprint Rulebook, version 4, 2025. catenax-ev.github.io
- Catena-X och Together for Sustainability. PCF Verification and PCF Program Certification Framework, version 2.0, 2025. catenax-ev.github.io
- OECD. Consumption Tax Trends. oecd.org
- Kaplan, R. S. och Ramanna, K. E-ledgers Carbon Accounting. Blavatnik School of Government, arbetsrapport BSG-WP-2025-62, 2025. Publicerad i Management Science, 2026. Sidhänvisningarna gäller arbetsrapporten. doi.org
- Reichelstein, S. Corporate carbon accounting: balance sheets and flow statements. Review of Accounting Studies 29, 2024, s. 2125-2156. doi.org
- Icons Of. Vilken emissionsfaktor gäller för en rad i huvudboken? 2026. iconsof.se